fast don Pablos hufvud, som han afhuggit med sin sabel, vid den afsvimmade Claritas långa hårfätor. Offioeren hade sjelf blifvit lindrigt sårad af den unga flickan i armen och i höften; blod rann på hans kläder. — Så der! sade han i sjelfbelåten ton då han bundit tillsammans åsnedrifvarens långa hår vid flickans; eftersom hon tycker så myc ket om honom, skall hon nu få betrakta honom så mycket hon behagar, när hon återkommer till medvetande. Han tillhör henne nu, och ingen lär ta honom ifrån henne. Derpå såg han en stund på den bleka flickan med ett lättfärdigt uttryck, omöjligt att beskrifva. — Bah! sade han med en axelryckning. Vi skola vänta, till dess hon öppnar ögonen igen. Jag får då tillfälle att språka om kärlek med henne. Det skall bli särdeles angenämt att njuta af hennes öfverraskning, när bon uppvaknar. Och utan att vidare bry sig om sina egna offer, ämnade han hjelpa soldaterna att fullända blodbadet. Vid första steg han tog, befann han sig ansigte mot ansigte med Luco. — Hå! sade han till honom, hvad har du för dig medan vi slugta de vilda unitarierna? Gud fördömme mig! du är lugn du, går med sabeln i skidan och bar inte en droppe blod på dina kläder. Hvad månde detta beteende ha att betyda, kamrat? Skulle du händelsevis vara en förrädare, du också? Vid denna anklagelse låtsades sergeanten bli mäkta vred; han rynkade ögonbrynen,