terna, skyndade mot dörren för att undfly den död, hvarmed de hotades. Villervallan var oerhörd, alla ville på en gång komma ut genom den trånga dörröppningen. Förskräckelsen gjorde alla till egoister, och förblindade af sjelfbevarelsedriften, trängde de sig tillsammans på en punkt, trampade på hvarandra och slogos med knifvar, hvar och en för att bana sig en väg genom den mur af menniskokött, som hindrade hans flykt. Fruktan gör menniskan grymmare och fegare än de vilda djuren, när det är fråga om egen räddning. Den ohyggliga egoism, som bor på djupet af menniskohjertat, afslöjar sig, skenet försvinner, alla band afslitas; hon har icke mera några slästingar och vänner, hon är döf för alla böner, och tillslutande ögonen, rusar hon fram med den vilda tjurens blinda raseri. Blodet föt i strömmar, offren hopades på hvarandra, utan att mordlusten afsvalnade eller de, som voro utsatta för att mördas, tänkte på att försvara sig. Omsider blef dammen genombruten och de olyckliga störtade ut. De flydde nu, utan att bry sig om hvart kosan bar, och endast i afsigt att komma så långt bort från slagtarhuset som möjligt. Det var i detta ögonblick sergeanten inträdde i det stora rummet. Ett rysligt skådespel företedde sig för hans blickar. Golfvet var fullt af döda och sårade, som lågo der öfversköljda af blod. Men han kunde icke återhålja ett utrop af fasa, vär hans ögon föllo På don Torribio. Löjtnanten var sysselsatt med att binda