Dagens Nyheter – 27 juni 1865, sida 1

nen att icke blanda sig uti saken, utau läta flickorna sjelfva uppgöra affären, såsom de behagade. Då Åsnedrifvaren, som visste med sig sjelf att han var oskyldig till den olycka som säkerligen komme att blifva följden af denna strid, och som endast af deltagande hade förmåtts till att söka förekomma dess utbrott, såg att man illa upptog hans välmening, lade han armarna i kors öfver bröstet och beredde sig att, såsom en fullt ointresserad person åskåda striden. Om nvågon i detta ögonblick tittat in geLom dörren, skulle han ha mött en egendorblig och imponerande anblick. Midt i denna hop af besynnerligt klädda menniskor stodo de båda flickorna ansigte mot ansigte, färdiga att störta på hvarandra, under det att musiken och dansen oafbrutet pågipgo såsom om ingenting ovanligt inträffat, bränvinsbägaren cirkulerade kring rummet och de tokroligaste visor sjöngos i korus. — Huru många tum djupt skola vi sticka, min vän? ropade Clarita. — Så djupt knifbladet når, svarade Manonga i skämtsam ton; jag skall ritå mitt namn i ansigtet på dig. — Det är just hvad jag tänker göra med dig. — Nå, vid alla helgon, vi få se, hyem som gör sin sak bäst. Är du färdig, kära vän? — När du behagar, min älszling. Båda flickorna voro unga, lifliga och välväxta, och tycktes vara ungefär lika starka. I hopen, som stod omkring dem funnöB flera kännare i knifstridskonsten ; ten deesa vågade icke på förhand uttala något omdöme om stri.