Dagens Nyheter – 27 juni 1865, sida 1

Du är rasande ötver att denne herre föredragit mig framför dig. — Jag? svarude Manongita i föraktlig ton; du är tokig, Clarita; jag bryr mig icke mera om den der herrn än en pomeranskart. — Åh, verkligen! återtog Clarita ironiskt; hvad är då anledningen till din plötsliga vrede, om jag törs fråga? — Jo, bara den att jag känner dig sedan gammalt och vet, att du behöfver dig en lexa; just derföre vill jag ge dig en sådan nu. — Du? svarade den andra med en azxelryckning. Akta du dig, att jag inte lexar upp dig i stället. — Vid Gud! om du säger ett enda ord mer, så hugger jag till dig! — Bah! du vet icke en gång, i hvilken hand du skall hålla knifven. — Få se! ropade, Manonga, utom sig af förbittring och gjorde ett språng baklänges. Hon ryckte fram en knif ur barmen och ställde sig i posityr, — Få sel hade Clarita samtidigt utropat och gjort på samma sätt som sin fiende. Faran af en tvckamp mellan de båda flickorna var öfverhängande. Don Pablo, den oskyldige upphofsmannen till denna ovanliga Guell hade flera gånger förgäfves sökt medla mellan de stridslystna tärnorna, men ingendera hade velat höra på hvad ban sade. När han såg, att striden skulle börjas, beslöt han göra ett sista bemedlingsförsök, men blef denna gång ännu mera tvärt tillbakavisad. Ujpträdet roade de kringstående som gerna ville ge tvenne qvinnor: duellera och derföre bådö den unge tan