Dagens Nyheter – 26 juni 1865, sida 2

— Det är sannt! utropade den unge mannen; jag är cen galning. Förlåt mig, vi kuuna icke vara nog försiguga. — Det var då ea lycka att ni icko fört med er donna Antonia. Hon skulle väl ha dött, om hon råkat ut för de här satarne. Don Leoacio hann icke svara hirpå, förrän de rysligaste skrik hördes från statvionshuset och flera skott afsköros. Några och tjugo män och qvianor kommo utom sig at förskräckelse utrusande genom porten och sprungo åt alla möjliga håll för utt rädda sig, allt under det de upphäfde de mest geuomtriugande nödrop. — Gömmen er! ropade Luco lifligt. Min Gud! min Gud! Hvad kan det der betyda? Jag kommer tillbaka genast, mon frumtör allt lagen att J icke bifven upptäckta. Gjmmen er då i himlens namn! genast! genast! Jug måste gå och göra mig uuderrivad om hvad som är på färde. Med dessa ord lemnade sergeaoten don Leoncio och hans följeslagare, som alla bhf vit iutagua af en hättig oro, och begaf sig springaude till stationshuset, der larmet tilltog med hvar minut. XVIL Ett uppträde. Vi skola gå sergeanten Luco on stund i förväg, för att kuaua törklara för lisaren hvad som tlldragit sig iuue i stationshuset. I börjun gick allt väl. Så snart resonärernas första förskräckelse gått öfver, hade de