Dagens Nyheter – 23 juni 1865, sida 2

åt de här präktiga gessarne. Jag vill undfägna dem, förstår du min vän. Värden tyckte icke särdeles om denna officerens frikostighet; ty han visste att, fast denne bjöd, han sjelf fick bestå fiolerna; han efterkom likväl tillsägelsen utan invändning och dolde sin harm under den mest vänliga och fryntliga min han förmådde taga på sig. Nu började alla att ånyo och med förökad styrka och värma höja lefverop för general Rosas; bränvinet gick laget kring och glädjen stod högt i tak. Löjtnanten fick då tag utien guitarr, som händelsevis fanns i rummet. — Hej, 80 vänner, sade han; här skall dansas! skynden er; vi ta en Zambacueca. Det gick icke an att säga nej; så uppskrämda och föga lifvade för dans än de flesta bland de närvarande voro, måste de dock följa löjtnantens uppmaning och spela sina roller till slutet. De gåfvo vika för nödvändigheten, och deruti handlade de klokt. De voro nu i tigerns klor och han kunde hviiket ögonblick som helst slita dem i stycken, ifall det fölle honom in. Man beredde utrymme i salen och dansörer och dansöser uppställde sig, färdiga att vid första tecken af löjtnanten börja balen. De behöfde icke vänta länge på detta tecken. Så snart löjtnanten såg sina offer beredda att börja, tog han sig en duktig klunk ur bägaren, fattade derefter guitarren och slog på densamma med baksidan af handen, medan han sjelf med skrålande röst uppstämde den