Dagens Nyheter – 23 juni 1865, sida 1

nn nn ån rn 7 a I ER RR gommen. Den gode mannen visste, huru dessa gäster plägade handskas med virdarne, och i djupet af sitt hjerta var han nästan öfvertygad om att han skulle bli hängd. Kan man då lägga honom till last, att han hade svårt för att återfå den kailblodighet och själsnärvaro, som omständigheterna kräfde? Det stora rummet var upplyst af blott ett enda rökigt ljus, som spred ett mycket matt och sparsamt sken. Truppeuns anförare hade derföre icke genast kunnat urskilja föremålen i rummet, men så snart han vänjt ögonen vid halfdunklet derinne och blifvit varse attingen utom värdshusvärden fanns der, rynkade han ögonbrynen och stampado förtörnad foten mot golfvet. — Gud fördömme mig! röt han, och kaatade en blick full af raseri på den arme stackarn, som skälfvarde af fruktan stod framför honom; skulle jag händelsevis utan att sjelf ava det ha råkat komma in uti ett ormbo? Skulle det här ynkliga nästet kanske vara en tillflyktsort för den ädle generalens fiender? Svara, usling, så vida du inte vill attjag skall rycka tungan ur dig och kasta den åt hun darne. Värden blef alldeles grön i ansigtet af fasa vid denna hotelse, som han visste dessa menniskor vara i stånd att när som helst sätta i verket. — Herr general! ropade han, Det kostade honom en oerhörd ansträngning att få fram dessa två ord. — Jag är icke general, din stackare, afbröt honom förbundsbrodern med något mildare röst, och synbarligen smickrad af den