Dagens Nyheter – 22 juni 1865, sida 2

äsnedritfvarne och kuskarne, och att nägot blod flyter. Blir det väl dispyt utaf, så skall alltid knifven fram, såsom ett af de vigtigaste argumenterna. Detta är icke så mycket att undra öfver; ty dessa menniskor ha aldrig fått lära sig att styra sina passioner. Den natt, då vår berättelse börjar, var den sista stationen på Portillo-vägen alldeles öfverfylld af resande. Tvenne talrika karavaner hade upptändt sina eldar framför värdshuset. Detta var ett temligen stort hus och hade på framsidan en veranda, hvars tak skyddade mot solens brännande strålar. Ivuti byggningen hörde man ett förfärligt oväsen. Kuskar och mulåsnedrifvare skrattade och sjöngo, medan värden på stället hojtade och skrek för alt göra sig hörd, då han befallde dem hålla sig tysta. Just när oljudet var som värst hördes en mängd galopperande hästar närma sig stationen och straxt derefter stannade tvenne skaror af ryttare, som kommit från diametralt motsatta håll framför värdshusets port, sedan de letat sig fram bland de vagnar, packsaker och kreatur som lågo i vägen. Den ena truppen bestod af endast sex ryttare och kom från Mendoza-sidan; den andra deremot bestod af minst trettio personer och kom från det inre af öknen. Vid åsynen af dessa båda ryttareskaror tystnade de larmande ögonblickligt, likasom genom en förtrollning. Det oväsen, värden trots alla sina bemödanden icke förmått stilla, förbyttes i en dödstystnad.