Dagens Nyheter – 22 juni 1865, sida 2

at anfall, försvara de de resande, som de eskortera. Man kan icke se någonting mera pittoreskt och dystert på samma gång än en sådan der karavan, som lik en jätteorm slingrar sig genom ödemarken. Småningom går den framåt och som vägarne på många ställen äro sumpiga, sjunka, de tunga vagnarne djupt ned i dyn; det knakar i hjulen på dem och de stackars oxarne böla och sänka hufvudena ända ned till marken när de skola draga dem upp. Då natten kommer, söka sig de resande ett herberge och skydd vid steppernas poststationer, ett slags karavanvärdshus som äro uppförda på något afstånd från hvarandra i öknen. Oxarne spännas ifrån vagnarne; packningen tages af mulåsnorna och stapplas upp i en hög; om det redan är fullt i stallet, hvilket lätt inträffar, då många resande stannat på samma ställe, tillbringa både djuren och menniskorna natten under bar himmel. TI ett land, der man icke vet hvad köld vill säga, är det icke så oangenämt att vistas ute i fria luften om nätterna, som man kanske föreställer sig. Nu gör man upp eldar, och belysta af dessas fantastiska sken språkar man och dansar. Långa historier om äfventyr i öknen berättas vid sådanana tillfällen, visor sjungas, och om något älskande par finnes med, hviska de med hvarandra på något afstånd från de öfriga. Sällan händer väl dock att natten går till ända utan att någon träta uppstår mellan mul