Dagens Nyheter – 22 juni 1865, sida 2

Kuskar och äsnedrifvare smögo sig ljud löst som hade de varit spöken, ut ur huset och hvar och en till sin vagn och sina kamrater, allt under det de vexlade oroliga blicekar med hvarandra. Inom några sekunder var salen tom, och värden begaf sig sina nya gäster till mötes. Men knappt hade han hunnit ut genom porten och kastat sin blick på de resande, förrän en dödsblekhet öfverfor hans ansigte och en konvulsivisk darrning genombäfvade hans kropp. Med en röst, så darrande att man icke ens kunde höra hvad han sade, framstammade han den i Sydamerika vanliga helsningsformeln : — Ave Maria puris sima! — Sin peccado concebida, svarade en högrest ryttare med sträf röst. Denne tycktes vara anförare för den talrikare truppen; hans anletsdrag förrådde stränghet och det låg ett på en gång vildt och skyggt uttryck i hans ögon. Vi böra anmärka, att den andra mindre truppen tycktes till en viss grad dela den förskräckelse som intagit alla vid stationen, och säkert är att om de sex ryttarne varseblifvit den talrikare truppen innan denna var alltför nära, hade de nog stannat och om möjligt sökt komma osedda förbi, för att slippa stöta tillsammans med de farliga reskamrater, slumpen eller ett olyckligt öde så oligligt sändt i deras väg. (RÄarta I