Dagens Nyheter – 22 juni 1865, sida 1

na tanke. Han ville icke anförtro sina bekymmer åt en person, som, han nyss så svårt förorättat och som säkerligen skulle begagna första tillfälle som erbjödg honom att hämnas. Don Guzman beslöt då att vara djerf och låta ödet afgöra utgången. Han gaf derföre sina följeslagare befallning om att ha vapnen i ordning, så att de kunde begagna dem vid första signal, och lät derpå den lilla truppen åter sätta sig i rörelse. Knappt hade de hunnit hundra steg fraraåt förrän de hörde skramlet af en bössa; ett werda! uttaladt med väldig stämma träffade nu deras öron. Lyckligtvis var det så kolmörkt, att man omöjligen kunde urskilja någonting på tio stegs afstånd. Ögonblicket var inne att våga det yttersta; don Guzman höjde sin röst och svarade i kort och bestämd ton: — Öfverste Pedrosa! . . .ronde mas horcea! — Hvart beger ni er? återtog vakten. — Till Palermo, genmälde Ribeyra, på befallning af den ädle general Rosas. — Passera! Den lilla truppen red utaf i svindlande fart genom stadsporten och försvann i mörkret, Tack vare sin djerfbet hade don Guzman räddat sig ur en stor fara, Nattvakterna gåfvo just tillkänna att klockan slagit half ett, när ryttarne lemnade bakom sig de sista husen i Buenos Ayres. —