Dagens Nyheter – 20 juni 1865, sida 2

Han hade handskar på händerna, och fötterna voro inträngda i ett par ytterst små och nätta lackerade stöflor. Med ett ord, han var en fulländad sprätt. Vi ha nu beskrifvit hurudan han var till det yttre denne man, som klockan nära elfva på qvällen kommit på besök hos don Guzman de Ribeyra, under förevändning att han hade vigtiga angelägenheter att tala med honom om. Hvad hans egenskaper för öfrigt angår, behöfva vi icke nu redogöra för dem. De händelser, vi gå att berätta, skola helt säkert ge läsaren ett tydligt begrepp om hans karakter. Emellertid började tystnaden bli alltför långvarig. Don Guzman, såsom värd på stället ansåg sig böra bryta den, för att göra slut på det bryderi, hvari de båda befunno sig. — Jag väntar, min herre, sade han och bugade sig artigt, att ni behagar framställa ert ärende. Det börjar redan bli sent. — Och ni har brådtom att bli af med mig, inföll öfversten med ett tvunget leende. Var det inte det ni ville låta mig förstå, min berre? — Jag söker alltid att tala tydligt och har för vana att fritt och öppet utsäga hvad jag tänker, herr öfverste. Ni behöfver derföre inte ge mina ord någon annan betydelse än den de i sjelfva verket hafva. De moln som en stund varit läigrade på don Bernardos panna skingradeg nu och det var i en nästan munter ton han sade: (Forts.)