Dagens Nyheter – 17 juni 1865, sida 2

— Nå eå tala då och lega att ni hinner sluta å fort som möjligt, svarade don Firnando med en åtbörd af otålighet; solen går straxt upp och jog hör redun huru man går och talar härinne i huset, Nör alla menuiskor komma i farten blir det svårt för oss att 1å vara ensamma och i deras närvaro kan väl inte en förklaring ske. — Ni har rätt, vi ha ingen tid at förlora. Men, vet ni, jag skulle inte gerna se att jag blef afbruten, och hvad jag har att säga vr är mycket och tar nog lång tid; jag vill derför inte börja här, utan kom och följ med mig! Don Fernando följde honom utan minsta inrändning; de gingo tillsammans in i stallet och sadlade på sva hästar. — Nu till hist och så bege vi oss af; man språkar mera ogenerad i vildmarken, side don Estevan, då han satte sig upp i sadeln. Detta förslag af den unge mannen behagade mexikanaren så mycket mer, som han uu fick fria händer och kunde opåtaldt hämnas på öfverinspettoren, i fall denne, såsom han förmodade, hade för afsist att gickas med honom. Utan att svara, svingade han gig upp i sadeln, och sida vid sida redo de båja wmönnea sin v Under ena lång stund yttrades icke ett ord. Morgonen var herrliz; en bläuduide so! kastade siua varma strålar öfver filten och flintstenarne, som lägo här och der utefter landsvägen, gnistrade som diamanter. Foglarne sjöngo pladt i träden. Redan såg man landtfolk i farten öfverallt och berdar som