Dagens Nyheter – 17 juni 1865, sida 2

förde godsets kreatur ut på bete. Lit och rörelse tilltoz i hvarje ögoublick, och landskaupet, Bom en ti. na förut varit tyst och öle, söretedde nu den lifbiguste och mest lecude anblick. Sedan de färdats framåt omkring en timma, kommo de till en hten förfallen och obebodd koja, som var alideles omslingrad af växter och owgifven af träd på alla sidor. Deuna erbjöd ett angevämt skydd mot värmen, som ehuru dagen )j var längre frumeskriden, redan började blifva tryckinde. — Här etanna vi, sude don Estevan, som nu för första gpången, sedan de lemnat hans boning, bröt tystuaden; vi skulle gsvarligun kuuna hitta på vågou svalare och behagligare plats. , — Ja, låtom oss stanna, svarade don Fernandv med hbkgitig min; jag beyr mig föga om stillet der ni afge.r er förklaring, bloti den blir kort och uppriktig. — Uppriktig skail den bli, jag svär det vid min heder; att den blir kort, kau jig inte lolva, 1y jag hur en lång och sorghg bistoris utt beräva er. — Mig? Hvartiil skall det tjeur, om jag får lof ov iråsa? Jag behöfver inte ulls höra den, Näg mig endust . . — Förlåt mig, afbröt honom don Estevan, i det ban svingade sig ned på marken; hvad jag bar att berätta rörer er vid: mer än vi tror. Ni skall genast få criaura det. Don Fernando gjorle eu uxolryckning och hoppade af hästen. — Ni är Gud tördömme mig, från cåra sionen! sadå hau. När uni hört mitt samtal