Dagens Nyheter – 17 juni 1865, sida 1

händelser tilldragit sig der, medan jag varit borta. — Befarar ni något uppror mot er? — Jag befarar det inte; jag önskar det, svarade han med ett leende, som man icke blef mycket slug på. Sedan han ännu en gång tagit afsked af den unge mannen, satte han sig upp på hästen och red sing färde. Don Fernando stod några ögonblick qvar, försänkt i djupa tankar, och lyssnade instiuktmässigt till ljudet af hästens steg, som alltmer aflägsnade sig, och slutligen icke mer kunde urskiljas. När allt åter blifvit tyst, vände den unge mannen hufvudet åt det håll, dit Tigerkatten styrt sin kosa, — Gå, mumlade han med dof stämma, gå, vilddjur, som inbillar dig, att jag ej ger pomskådat dina planer; jag skall anlägga en mina under dina fötter och spränga dig i luften. Du skall bli sviken i dina förhoppningar, var säker på det! Jag skall åtminstone göra allt hvad i mensklig förmåga står, för att spela dig ett spratt och omintetgöra dina nedriga anslag. Han gick långsamt fram till sin häst, och svingade sig upp i sadeln. — Klockan är tre, sade han, i det han betraktade himmelen, på hvilken stjernorna nu började att blekna; jug har tid nog på mig. Så snart han kommit öfver floden, återtog han vägen till don Estevauns boning, och lät hästen ila med samma sviudlaude fart som förut.