Dagens Nyheter – 16 juni 1865, sida 2

Fernando Uarril, har jag fått reda på mycket, mina ögon ha öppnats. Jag har lärt känna betydelsen af tvenne ord, hvarom jag förut cj egde det ringaste begrepp. Dessa tvenne ord ha visserligen icke mäktat förändra min karakter, men de ha lärt mig att se saker och ting ur en annan synpunkt än förr; ty sedan min första barudom har ni, i hvad ändamål vet jag icke, haft all möda ospard att utveckla alla dåliga anlag, som funnos hos mig, och förqväfva alla frön till goda egenskaper, som eljest tvifvelsutan skulle ha spirat upp och burit frukter. Med ett ord, jag har nu lärt mig skilja melian godt och ondt; jag vet nu alt alla edra sträfvanden gått ut på att göra ett vilddjur af mig. Hormnilyckats? — Framtiden skall utvisa det. De tankar och känslor, som i detta ögonblick bestorma min själ, komma mig att frukta att ni ej nått det önskade målet. Hurn än härmed må förhålla sig, vill jag icke vidare vara er slaf; länge nog har jag varit ett viljelöst redskap i edra händer och verkat för edra planer, utan att ens anses värdig alt få del af dem. Ni har sjelf tusen gånger så visst som en sökt inplanta hos mig, att nägra familjeband icke cxistera i naturtillståndet. Ni har sagt, att de tvertom äro onaturliga fjettrar som civilisationen pålagt menskhgheten, att ingen menniska har rätt att befalla öfver en annan, och att den starke mannen vandrar fri genom lifvet, utan slägtingar eller vänner och utan att lyda någon annan herre än sin egen vilja. Nå väl! alla dessa föreskrifter som ni gifvit vill jag från och med i dag efterlefva. Det qvittar mig lika, om jag heter don Fernando Carril