Dagens Nyheter – 16 juni 1865, sida 2

en genomträugande blick och svarade efter en stund: .— Fram med hvad du har att säga, vanvetting, som inte ser afgrunden gapa vid dina fötter. Tala, jag vill höra dig. Don Fernando svarade icke straxt; med nedböjdt hufvud och ögonen riktade mot marken förblef han en stund orörlig och lutade armbågen mot en knölig trädstam. — Tigerkatt, sade han ändtligen, jag vet icke hvem ni är och hvilka skäl föranledt er att öfverge det civiliserade samhället för att här i vildmarken lefva på rödskinnens vis, jag vill icke heller veta det. Hvarje menniska bör vara ansvarig för sina handlingar och sumvetsgrannt redovisa för hvad honom varit anförtrodt. Hvad mig angår, har jag aldrig gonom ett enda ord af er mun fåvt någon underrättelse om hvarken hvar jag är född eller hvilken familj jag tillhör. Det är ni, som uppfostrat mig och så länge jag kan minnas tillbaka, kan jag ej erinra mig ha varit omgifven och vårdad af någon annan än er; och dock tvitlar jag på, att något slägtskapsband förenar oss. Om jag vore er son ciler blott en aflägsen slägtinge till er, skulle ni, jag är fallt öfvertygad derom, ha gifvit mig en helt annan uppfostran, än jag nu fått. — Hvad är det du säger, olycklige? Ämnar du öfverhopa mig med förebråelser? afbröt gubben vredgad. — Afbryt mig icke, Tigerkatt, låt mig säga ut, hvad jag tänker, helt och hållet, svarade mexikanaren i sorgsen ton; jag förebrår er ipgenting, men eftersom ui tvang mig att uppträda bland bildadt folk under namn af don