Tigerkatten stack skrautande sin pistol! tillbaka i gördeln. — Skulle då du våga göra något åt mig? sade han, — Vet du inte, att jag vågar allt! svarade mexikanaren. — Vi ha förspillt nog tid vu; låtom oss språka, sade gubben, i det han hoppade af hästen. — Skola vi språka; nå välan ! Hvad vill ni mig? genmälde don Fernando och steg likaledes ned af hästen. — Hvarför har du bedragit mig och blifvit min fiende, i stället för att tjena mig, hvilket vore din skyldighet? — Jag har icke alls förbundit mig att tjena er, tvertom har jag afsagt mig det uppdrag, ni så envist velat truga på mig. — Du hade då väl åtminstone kunnat låta bli att blanda dig uti affären. Hvad angick det dig om dessa personer föllo i mitt våld? — Icke alls; men min hederskänsla bjöd mig att försvara dem. — Din hederskänsla! sade Tigerkatten och hånlog. Mexikanaren rodnade, hans ögonbryn sammandrogos, men han dämpade sin vrede och svarade helt kallt: -— Gistirvihetens lagar hållas heliga i prairierna och kunna omöjligen med heder kringgås; de personer som jag visade vägen voro ställde under mitt beskydd, Jag skulle ha förrådt dem om jag öfvergifvit dem eller underlåtit att försvara dem. Ni sjelf skulle i mitt ställe ha handlat precis som jag.