Dagens Nyheter – 15 juni 1865, sida 2

Don Fernando betslade på hästen i största hast, svepte om sig sin kappa, svingade sig upp 1 sadela utan att rör: vid stigbygeln och lät sin trogne springare föra sig ned i vattnet. Midt framför honom och endast en liten bit från stranden låg en holmae, betäckt af popplar och bomullstrid. Mot dennva styrde han kosan; öfverfarten var icke lång och efter några minuter var han frawme. Det var icke svårt att landstiga på holmen; och hästen som blifvit fullkomligt upphvilad under den 2 timmars rast havs herre beviljat houom sam raskt öfver floden utan att låta sig drifvas ned af strömdragåt. Knappt hade mexikanaren kommit upp på holmen, förrän en ryttare visade sig blaud träden. Deune stannade på ungefär tjugu stegs afstånd ifrån honom och ropade med en ton hvari ett starkt missnöje röjde sig. — Du dröjde bra länge att svara på min signal! Jag ämnade ge mig utaf igen. — Kanske hade det varit bättre att så skett, svarade don Fernando bittert. — Aha! sade den andre med spefull min, blåser vinden från det hållet? — Jag bryr mig föga om från hvad vederstreck vinden blåser; jag far min väg fram utan att låta mig ledas af den. Men se här är jag nu; hvad vill ni mig? Framförallt var kort, ty jag har ingeu tid att förlora. (Forts.)