Dagens Nyheter – 13 juni 1865, sida 2

nan han lade sig att sofva, gjorde han en rond i huset och utsläckte ej ljuset förrän han gjort sig försäkrad om att allt var fullkomligt lugnt och i god ordning. Don Fernando hade emellertid, så snart Estevan lemnat honom, lagt sig i hängmattan och nästan genast tillslutit ögonen. Natten var lugn och klar, stjernorna glittrade på himmelen såsom en otalig mängd diamanter, månan kastade sina försilfrade strålar öfver landskapet, endast gårdshundarnes uthållande skall eller några vilddjurs tjut som hördesi fjerran afbröt den tystnad och stilla frid som var utbredd öfver nejden. Allt sof eller tycktes sofva i rauchon. Plötsligen upplyfte don Fernando långsamt och försigtigt sitt hufvud och kastade en spejande blick omkring sig. Sannolikt lugnad af den stillhet som herrskade i huset släppte han sig ned på golfvet och sedan han med spänd uppmärksamhet lyssnat och undersökt lokalen i alla riktningar tog han sin hästs seldon, som man lagt på en bänk i verandan, på hufvudet och begaf sig utaf till stallet. Efter att försigtigt och ljudlöst ha öppnat porten, hvisslade han sakta; vid denna signal, spetsade hästen öronen och skyndade, utan att bry sig om fodret, han hade framför sig, till sin herre, som väntade honom i den halföppnade dörren. Denne fattade honom i manen, smekte honom ock språkade sakta och vänligt vid honom; derefter lade han på honom sadeln och ! tyglarne med denna färdighet och raskhet,