Dagens Nyheter – 10 juni 1865, sida 2

nens nyfikenhet. Olyckligtvis syntes don Fernando Carril på intet sätt benägen att hålla samtalet vid lif, och oaktadt alla hans ansträngningar såg äfven uppsyningsmannen sig slutligen nödsakad att rätta sig efter sin reskamrats sinnesförfattning och likna honom i tystnad. De hade för längesedan lemnat byn bakom sig och redo i sakta traf utefter Rio Vermejos strand, då de på föga afstånd framför sig hörde de ett hästtraf; vi sade, att de hörde, emedan en kort stund efter derag afresa ifrån grottan, solan sjunkit ned bakom horizontens rand, och ett tjockt mörker nästan omedelbart efterträdt det klara dagsljuset. I Mexiko, hvarest ingen polis finnes eller åtminstone blott existerar till namnet måste hvar och en skydda sig sjelf; två män, som nattetid mötas på en gata, nalkas hvarandra blott med den största försigtighet, och den ena låter ej den andra komma sig nära, förrän han gjort sig försäkrad om att han ingenting har att befara. — Håll er på afstånd ropade don Fernando till den ankommande, när han trodde honom vara inom hörhåll. — Hvarför då? Ni vet mycket väl, att ni ej har något att befara af mig, svarade en röst; det af hästens galopp förorsakade ljudet tystnade nu, hvaraf mun kunde förstå att ryttaren stannat. — Jag känner igen denna stämma, sade mexikanaren. (Forts.)