Dagens Nyheter – 10 juni 1865, sida 2

svingade sig upp i sadeln och försvann i sporrstreck. — Fordrar ni verkligen uppfyllandet af denna förbindelse, frågade don Estevan, när han befann sig ensam med don Fernando. — Ja, svarade den sednare; ni tycks ej komma ihåg att denne man är min dödliga fiende. Men jag måste lemna er, don Estevan; jag vill i dag vara i las Norias de SanAntonio, och det börjar bli sent. — Ämnar ni er till don Pedro de Lunas hacienda? — Icke precis till haciendan men i grannskapet af den. — Då kunna vi ju göra sillskap, ty jag också ämnar mig åt det hållet. — Ni? sade don Fernando med en frågande blick. — Jag är öfveruppsyningsman på godset svarade helt enkelt don Estevan Diaz. De begge männen lemnade grottan och stego till hist. Don Fernando Carril red helt tankfull vid sin följeslagares sida, på hvars frågor han gaf endast enstafviga svar. XI. Hyddan. Vägen, som de begge resande hade att tillryggalägga, var temligen lång; don Estevan skulle ej ogerna förkortat den genom ett samtal med don Fernando, så mycket heldre som de förhållanden hvarunder deras bekantskap anknutits på det högsta väckt den unga man