Dagens Nyheter – 10 juni 1865, sida 1

yrede och förtviflan, men ögonblickligt återtog han sitt lugn, och med samma fina och artiga ton och maner, som han hela tiden förut iakttagit, svarade han: — Vid min ära, har ni icke vunnit! Ni måste tillstå, don Fernando, att jag har en mäkta svår otur i alla mina företag mot er. — Ja, jag är verkligen förtviflad deröfver, käre don Torribio. — Nu gör det detsamma. Emedlertid var det ett graunt spel, och jag vet mig aldrig ha varit så intresserad. — Icke heller jag; olyckligtvis kan ni inte få ta revanche. — Nej, jag vet det och skall derföre genast ligvidera min skuld. Don Fernando bockade sig, utan att svara. — Var lugn, min herre, jag ämnar icke låta er vänta längre än det är oundgängligen nödvändigt; om jag hade förutsett detta, skulle jag ha haft pistoler med mig. — Kanske jag får erbjuda er mina. — Jag tackar er, om ni vill vara så god och låna mig en. Don Fernando tog fram en pistol och räckte den åt don Torribio. — Han är laddad och försedd med knallhatt, sade han; men trycket sitter något hårdt. — Ni är en utmärkt man, don Fernando! Ni förutser allt; icke den minsta småsak undgår er uppmärksamhet. — Vanan att resa, don Torribio; ingenting annat. Don Torribio spände upp hanen. — Mina herrar, sade han, jag ber er icke lemna min döda kropp qvar bär; jag vill för