Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 2

träd och grönska, erbjöd den en angenäm hyviloplats under den mest tryckande middagsvärmen, Ryttarne stego af sina hästar och läto dessa fritt beta utanför grottan; sjelfva trädde de in i densamma. En liten smal bäck sipprade fram uti sjelfva grottan och gaf åt luften derinne en svalka, som betydligt afstack från den heta atmosferen derutanför. Det var också med en känsla af obeskriHigt välbehag de tre männen slogo sig ned på marken, hvaröfver de först utbredt sina kappor, och påtände sina cigarretter. — Ah! yttrade don Torribio, jag får verkligen tacka er, don Fernando, för det ni anvisat oss detta angenäma ställe. Om ni nu behagar framstilla hvad ni har att säga, så skall jag med största nöje höra cr. — Don Torribio Quiroga, svarade don Fernando, jag känner mig riktigt brydd öfver er artighet, och om jag icke vore er oförsonlige fiende, så skulle jag bestimt vara er tillgifnaste vän. — Ack! himlen har velat annorlunda! genmälde don Torribio och drog en suck. — Jag vet det, min herre, och det smärtar mig djupt, att förhållandet skall vara sådant. — Jag försäkrar er, ni kan icke harmas mera öfver denna ödets skickelse än jag. — Enrellertid, som sakerna nu stå, måste vi nödvändigt finna oss uti vårt öde. — Ack ja! jag har också all möda ospard för att kunna göra det. — Jag vet det; och för att tjena er li