Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 2

oa nns A r kunna komma att ba något iniiytande med afseende på den kosa vi skola styra. — Tala, tala, käre vän; vi kan inte ha annat än angenima saker att säga mig, eftersom det skall ske i närvaro af min vän Estevan. — Don Fernando har verkligen bedt mig stanna för att åhöra herrarnes samtal, svarade den unge mannen. — Jaså, nå välan, tala då, käre don Fernando. — Om vi skulle sitta af och uppgöra saken på stående fot, mina herrar? anmärkte don klstevan; jag tror vi derigenom skulle viana tid. -— Riktigt resonneradt, ädle herre, svarade don Fernando. Jag känner till eu grotta här 1 närheten, der vi kunna vara fullkomligt ogenerade; den ligger bara några steg häri från. Låtom oss då ge oss utaf dit så fort eom möjligt, sade don Torribio småleende, De tre ryttarne lemnade nu landsvägen och styrde kosan direkt mot en liten skogsdunge, som låg en kort bit derifrån. Om någon sett dem rida framåt så der sida vid sida, skrattande och pratande med hvarandra, skulle han trott dem vara goda vänner, som icke träffats på länge. Huru varm vänskapen var, skall läsaren snart komma underfund med. Efter några minuter uppnådde de skogsdungen och blefvo varse den grotta, hvarom don Fernando talat. Denua grotta var belägen på sidan af en kulle; och icke särdeles stor; omgifyen af