Dagens Nyheter – 9 juni 1865, sida 1

Han kommer icke, munmlade han eftter ett ögonblick; skulle man ha bedragit mig! Åh, det är inte möjligt. Han kastade en sista blick omkring sig och gaf hästen lösa tyglar; men hastigt drog han in dem igen och det med sådan häftighet att histen stegrade sig. Han hade nemligen varseblifvit tvenne ryttare som nalkades honom; den ene kom från byn, den andre från alldeles motsatt håll. — Åhå, allt tycks gå bra, mumlade han, se der ha vi don Torribio Quiroga; men hvem kan den andre vara, tillade han, i det han vände sig mot don, som kom från bysidan. Han sammaurynkade ögonbrynen och tycktes tveka ett ögonblick, men snart rätade han på sig, smålog ironiskt och lät hästen göra en vändning, hvarigenom han kom att stå tvärsöfver den smala vägen och så, att han gjorde det omöjligt för andra att passera. De begge ryttarne, som med uppmärksamhet följt alla don Fernandos rörelser, insågo nog att han hade några fiendtliga planer i sigtet, men ingen af dem syntes bry sig dervm, utan fortsatte sin väg framåt med samma fart som förut. Ryttaren från byn var mycket närmare don Fernando än don Torribio var; också dröjde det icke länge förrän han befann sig alldeles invid honom. Något, som hos andra folk plägar medfölja endast en högre samhällsställning och vara en följd af uppfostran, ega mexikanarne af naturen. De ha nemligenv alla en medfödd smak för det fina och eleganta i umgänget och utmärka sig för en artighet och belefvenhet,