Dagens Nyheter – 7 juni 1865, sida 2

befallning, och att han i stället bort trotsa hans vilja och stanna qvar hos er. — Stackars Estevan! sade Hermosa, som tänkte på helt andra saker och redan började tröttna vid sin kammarjungfrus pladder; han älskar mig som en bror. — Ja, det är sannt. Också har han nu svurit på att det här inte skall ske en gång till och att han aldrig mer skall lemna er sida. — Han var då orolig för min skull? — Skulle han inte det, Ninna! Vi kunde ju alla begripa, att ni fallit i händerna på den vildaste röfvaren i trakten. — Jag kan dock försäkra dig, Olarita, att den man som herbergerat oss, har slösat sina omsorger och sin välvilja på oss. — Så säger också er far, men don Estevan påstår, att han känner till den mannen sedan gammalt, att hans godhet och välvilja mot er var låtsad, och att vågot nedrigt anslag gömde, sig derunder. Donna Hermosa hade hastigt blifvit tankfull. — Don Estevan är en toker, sade hon; hans vänskap för mig missleder honom; jag är fullt öfvertygad om att han bedrager sig. Men då jag talar om honom, erinrar jag mig att jag straxt efter min hemkomst drog mig undan hit, utan att ens ge mig tid att tacka honom; jag vill godtgöra denna ofrivilliga glömska, är han qvar ännu? — Jag treor det. — Gå och underrätta dig derom, och ifall han inte redan gifvit sig utaf, så bed konom komma och helsa på mig.