Dagens Nyheter – 7 juni 1865, sida 2

— Jag förstår nog det, kära Hermosa. — Ni är således inte ledsen på mig för det, Estevan? — Nej långt derifrån, jag försäkrar er derom! — Är det riktigt sannt? sade hon med en tvifvelsam och smått skalkaktig ton. — Låtom oss icke tala mera om det nu, Jag ber er derom, mitt kära barn. Man är icke utsatt för sådana faror, som dem ni under dessa dagar genomgått, utan att sinnet erfar en viss beklämning, som icke så snart upphör. O! nu tänker jag inte mera derpå, var säker på det. Och dessutom, oss emellan, Estevav, ha dessa faror icke varit på långt när så stora, som ni inbillar er. Den unge mannen skakade på hufvudet och såg mycket tviflande ut. — Ni bedrar er, Ninna, sade han; dessa faror hafva tvärtom varit mycket större än ni sjelf tror. — Men jag försäkrar er, Estevan, att de Personer som vi sammanträffat med, ha behandlat oss med den hjertligaste vilvilja. — Jag har hört det, men jag vill svara er endast genom en enda fråga, — Var så god, jag skall gerna besvara den, om jag kan. . oc Känner ni namnet på den person, som visat er en så vilvillig gästfrihet? sade han. -— Jag tillstår att jag icke vet det, och hvad värre är, att jag icke ens tänkt på att fråga honom derom. FÅ v KE SA