Dagens Nyheter – 7 juni 1865, sida 1

och att ännu en fasaväckande tilldragelse fått inregistrerag i prairiernas sorgliga tideböcker, så vida ej Stenhjertat träffat på de vilsekomna just då när deras krafter och mod på en gång började svika. Don Estevan och hans följeslagare blefvo hänryckta af glädje, då de återfunno dem, som de redan trodde sig ha sett för sista gången, Man begaf sig nu direkte hem till haciendan och anlände dit efter omkring två timmars ridt. Knappt hade donna Hermosa hunnit sätta foten på marken, förrän hon under föregifvande af trötthet, begaf sig till sitt enskilda rum. När hon nu ändtligen var tillbaka i detta täcka sofrum, så fridfullt, så tretligt och gladt, helsade hon med en blick sina kära möbler och gick, drifven af tacksamhetens känslu, att knäböja vid den heliga jungfruns bild, som, uppställd i ett hörn af rummet och omgifven af blommor, tycktes vaka öfver den lilla bostaden. Länge varade den unga flickans bön; nästan en hel timma förblef hon liggande på knä och talade med ohörbar stämma ord, dem endast Gud kunde uppfatta. Omsider steg hon långsamt och liksom motvilligt upp, gjorde änuu ett korstecken och gick sedan och satte sig i en soffa. Hon kröp ihop längst upp i soffhörnet och började fundera djupt. Hvad kunde det väl vara, som till den grad upptog den unga flickans själ, hittills så sorgfri och glad? Hennes lefnad hade ju från första barndomen endast varit en kedja af