Dagens Nyheter – 3 juni 1865, sida 2

om en enda gäng, utan följde oafbrutet den man, som don Torribio hade igenkänt vara don Fernando Carril. Då don Torribio i sin ordning uppnådde skogsbrynet, gjorde han, i stället för att direkt gå dit in, en liten omväg åt höger, lade sig sedan ned på marken och begynte krypa på händer och fötter med största försigtighet, för att icke genom något buller väcka vaquerernas uppmärksamhet. Efter några minuters förlopp nådde ljudet af röster hans öron; han upplyftade varsamt hufvudet och varseblef då på en öppen plats i skogen, ungefär på tio stegs afständ ifrån honom, trenne män lifligt samspråkande med hvarandra. Han reste sig upp, dolde sig bakom en lönn och spetsade öronen. Don Fernando Carril hade låtit sin kappa falla tillbaka; han stod med axeln stödd mot ett träd och benen korslagda och tycktes med märkbar otålighet afhöra hvad Pablito i detta ögonblick förkunnade honom. Don Fernandos händer voro utsökt små och beklädda med handskar; hans plastiskt formade fot krökte sig behagfullt i den lackerade halfstöfveln, en på denna aflägsna ort oerhörd lyx; hans utomordentligt rika drägt var till snitten fullkomligt lik den, som bars af vaquererna. En diamant af omätligt värde sammanbhöll hans skjortkrage och det fina tyget i hans kappa kostade öfver fem hundra plaster. (Forts)