indianernas infall, ha de från barndomen vänjt sig att förakta lifvet. De äro outtröttlige spelare och hafva ständigt korten i händerna; men spelet föranleder lätteligen gräl och slagsmål, vid hvilka knifven spelar den mest framstående rollen. Obekymrade om framtiden, känslolösa för smärtan och vana vid svåra kroppsliga lidanden, förakta de både döden och lifvet och rygga icke tillbaka för någon fara. Besynnerligt! dessa menniskor, som ofta öfverge sina familjer för att få lefva fritt bland kringströfvyande horder, som utan afsky eller rörelse utgjuta sina likars blod, som äro oförsonliga i sitt hat, dessa menniskor äro dock mäktiga af en varm vänskap, af en hängifvenhet och sjelfförsakelse utan motsvarighet bland bildadt folk. Deras karakter utgör en egendomlig blandning af godt och ondt, af tygellösa laster och verkligt sköna dygder. De äro på en gång lättingar, spelare, grälmakare, fyllbultar, grymhjertade, stolta, modiga till öfyerdåd, trofasta och tillgifna sina vänner eller sjelfvyalda herrar. Från barndomen äro de vanda att se blod rinna. Deras skämt är groft, likasom deras geder. Deras finaste och mest vanliga påhitt, då de skämta med hvarandra, består i att hota hvarandra med knifven under hvarjehanda förevändningar. Sedan våra vaqueros kommit tillbaka in i värdshuset bekräftades förlikningen och dränktes förtreten i ymniga bägare. Medan vännerna som bäst pokulerade, inträdde i rummet