( den slags duell, som begagnas i Mecxico, ligger hedern uti att kunna träffa motståndarens ausigte. Att stöta honom i lifvet anses förrädiskt och vanärande för en riktig caballero. De båda fienderna intogo en stadig position, sänkte kroppen och betraktade hvaraudra uppmärksamt för att på förhand anu hvaraudras rörelser och vara färdiga att parera stötarne. De andra kamraterna, som stodo omkring och rökte cigaretter, åsågo striden med största lugn och klappade händerna vid hvarje skicklig manöver. Stridens utgång var under några minuter tvifvelaktig; till dess slutligen Pablito, hvars blick förmodligen blifvit osäker genom det ymniga drickandet, försummade att parera en stöt och kände spetsen af Carlochos knif upprispa sitt ansigte efter hela dess längd. — Bravo! bravo! ropade på en gång alla kamraterna; väl träffadt! Duellanterna, smickrade af bifallet, drogo sig tillbaka, helsade de närvarande, stucko sina knifvar åter i skidorua, bugade gig för hvarandra med utsökt artighet och inträdde, efter att hafva skakat hvarandras händer, åter i värdshuset. Dessa underhafvande och stridsmän på de stora spanska jordagodsen i Mexico, de s. k. vaqueros och leperos, bland hvilka läsaren nu gjort bekantskap med några, tillhöra en folkklass som man icke kan säga finnas i Europa. San-Lucars vaqueros utgöra riktiga typer; födda på en trakt som ständigt är utsatt för