Dagens Nyheter – 2 juni 1865, sida 1

— Det vore icke någon så stor olycka tycker jag, anmärkte förvaltaren. -— Aro de då icke menniskor som vi? — Åh! genmälte förvaltaren, det finns så litet menskligt hos dem, att det sannerligen icko lönar mödan att tala derom. — Ja men jag kan into förstå, hur ni vill så der ensam utsätta er för deras hämd, återtog godsegaren; naturligtvis äro de förbittrade öfver hyad som händt och skola kanske mörda er. — De der, svarade jägaren föraktligt; de skulle aldrig våga något sådant. Don Pedro kunde icke återhålla en åtbörd ai öfverraskning. — Rödskinnen äro kända för sin hämdlystuad, sade han. — Ja, men mig frukta de, ty i deras ögon är jag icke en menniska utan en ond ande, genmälde Stenhjertat i dof ton. I detta ögonblick uppnådde de det ställe, der de lemnat hästarne. Stridsbullret hade mnått till donna Hermosas öron, men den modiga flickan hade, långt ifrån att låta den förskräckelse, som hon helt naturligt erfor, taga öfverhanden, förblifvit orörlig på samma pluts, med en pistol i hvardera handen, lysspande uppmärksamt till hvarje ljud och färdig att försvara sig och att hellre dö än falla i indianernas händer. Don Pedro upplyste henne i få ord, om hvad som passerat. i Derpå bröt man upp. Snart hade natten förrunnit och selen blef åter synlig.