Dagens Nyheter – 2 juni 1865, sida 1

trångmål, att det icke vidare var möjligt att med något hopp om framgång göra motstånd. — Hejda er! ropade jägaren. De hvita och Ködskinnen sänkte ögonblickligt, likasom efter cn gemensam öfverenskommelse, sina vapen. Jägaren återtog: — Indianska krigare, sträcken vapen! Uppmaningen åtiyddes. På tecken af följeslagaren började nu mexikanarne binda dem, utan att de på minsta sätt satte sig deremot. När Rödskionen fiona sig besegrade, underkasta de sig med en ytterlig ödmjukhet och fatalism hvarje lag, som det behagar segraren att föreskrifva dem. Af de tjugo indianerna, lefde numera endast åtta. -— Vid soluppgången skall jag sjelf komma tillbaka och återge cr friheten, sade jägaren; försöken ej att bryta edra band och komma härifrån; I kännen mig, jag förlåter en gång, men aldrig tvi. Mexikanarno hopsamlade de vapen indianerna kastat ifrån sig, och gingo sin väg. Stenhjertat lösgjorde i förbifarten Rödskinnens hästar, hvilka hoppande och guäggande försvunno i skogen. — Låtom os3 nu bege oss till fröken, sade jägaren. -Tänker ni: verkligen komma tillbaka och återge dessa fångar friheten. — Ja visst; vill ni då, att jag skall lemna dem att lefyande uppslukas af vilda djur? begagnat tiden och redan bragt dem i sådant i I