Dagens Nyheter – 2 juni 1865, sida 1

— Tigerkusten iär cn stor höfdiug, sade han föraktligt, och han har bvarken ät eller druckit i sällskap med biekansigtena. — Ja men, hela hans beteende vittnar om den skamligaste nedrighet. — B!ckansigtena äro ena lömska hundar, och vi skola minsann ta hufvudsvålen af dem. — Usling, ropade jägaren i vredesmod, jag är också ctt blekansigte; skalpera mig också då! Och med en rörelse, snabb som tanken, ryckte han mössan från hufvudet, kastade den ifrån sig, störtade sedan öfver den indianske höfdingen och sänkte sin knif i hans bröst. Plötsligt dånade fem skott på en gång, och alla do andra som suttit kring eiden föillo under dödsrosslingar till marken. Dessa hade varit de enda som haft bössor. — Framåt! framåt! ropade jägaren, i det han med bössan i hand rusade in midt ibland de yrvakna, uppskrämda Rödskinnen. Mexikanarne hado genast, sedan de gifvit eld skyndat sig ned på lägerplatsen till vägvisarens hjelp. Nu började en förfärlig strid; sex man kämpade mot femton med förtviflans mod. De hvita hade lyckligtvis pistoler; de aflossade dessa och triftade hvar sin fiende. Derpå angrepo de dem med sabelhugg. Indianerna hade blifvit så fullkomligt öfverraskade, de hade varit så långt ifrån att vänta sig ett så våldsamt anfall af personer, som tycktes dem uppstiga ur jorden, att hilften af dem redan stupat innan de återstående hunnit återtaga sin kallblodighet och med allvar tänka på sitt försvar. Men mexikanarne hade