Dagens Nyheter – 1 juni 1865, sida 1

verkligen den mest praktiska at alla; det är mycket klokare att djerft gå faran till mötes än att sitta och darra och vänta på den; låtom oss ge oss utat och det straxt; vi ha inte en sekund att förlora! —-Min dotter, ropade don Pedro, ni är från edra simnen; tänk då på att vi utsätta oss för en nästan säker död. — Må vara, min far! svarade hon med feberaktig häftighet; vårt öde står i Guds band; han har på ett alltför ögonskenligt sätt beskyddat oss hittills för att vi skulle kunna ha anledning förmoda att han nu öfverger oss. — Fröken har rätt, inföll förvaltaren; låtom oss söka upp de afgrundsandarne. 8äkerligen skall denne jägare, hvilken jag ödmjukt ber om förlåtelse derför att jag ett ögonblick kunnat misstro hans redbarhet, ställa gå till att vi komma fram ända till platsen, der Rödskinnen uppehålla sig, utan att på förhand bli upptäckta. — Ätminstone skall jag göra allt hvad i min förmåga står för att åstadkmma ett så lyckligt resultat, svarade jägaren. — Nå, välan då, låtom oss bege 088 i väg, eftersom pni alla äro ense derom, sade godsegaren med en suck. Betjenterna håde visserligen icke deltagit i konversationen; men den ifver och beslutsamhet hvarmed de fattade sina bössor antydde att de i allo delade den åsigt som gjort sig gällande och voro färdiga att med beredvillighet uppfylla sin pligt. — Följen mig, sade jägaren, i det h påtände en fackla och gick förut för att Ån ANN sällskapet.