Dagens Nyheter – 30 maj 1865, sida 2

— Eller en kuguar på spaning efter rof, svarade med låg röst förvaltaren. Emellertid boafunno sig de resande i spänd oro; öfverlemnade att utan vapen för svara sig i denna skog, insågo de att, om ett vilddjur verkligen skulle angripa dem, deras undergång var gifven; ty till och med att fly var dem omöjligt, då de ej hade den minsta lokalkännedom. — Ni bedrager er, sade den unga tlickan, som ensam hade bibehållit sin kallblodighet och själsnärvaro, ingen fara hotar oss: se, hästarne foitfara att beta utan att visa den minsta oro. — Det är sannt, anmärkte don Pedro; om de hade märkt den skarpa lukten af ett vilddjur, skulle de hafva blifvit galna af förskräckelse och redan tagit till flykten. Plötsligt skiljdes buskarne åt och jägaren visade sig, ledande sin häst vid, tygeln. — Jag var viss derpå, utropade den unga flickan med en triumferande ton, under det att hennes far och förvaltaren, skamflata öfver de obefogade misstankar de hyst, rodnande sänkte hufvudet. Jägaren ansigte var kallt och lika känslolöst, som då han lemnade stället; hans ansigtsuttryck var om möjligt ännu mörkare. Hans häst bar på ryggen ett tungt, aflångt paket, hvars omslag bestod af en bisonhud, noggrannt ombunden med segelgarn. — Ni täcktes ursägta att jag lemnade er så hastigt, sade Han med en röst som förrådde en viss rörelse, men jag hade för sent blifvit varse att edra vapen blifvit er beröfvade, eller åtminstone, hvilket jag dock ej för