Dagens Nyheter – 30 maj 1865, sida 1

mosa; ända hittills har i hvad han gjort för os8 ingenting varit att anmärka. — Det är sannot, sade hennes fader; emellertid synes han mig låtsa en köld, som, jag tillstår det, mot min vilja oroar mig. — Vi kunna ej tänka illa om en man, som, ehvad man än må säga, ända hittills blott har gjort oss godt, återtog den unga fickan med en viss hetta; vi hafva honom att tacka för våra lif, jag isynnerhet, som han räddat från en säker och förskräcklig död. — Det är sannt; han har verkligen en hop egenskaper, som sällan pläga vara förenade, och är derföre för mig ofattlig. — Alldeles icke, min far: denne man, van att lefva ibland indianerna, har mot sin vilja antagit denna fåordighet och detta tillbakadragna sätt; hvad som synes er köld, är sannolikt endast skygghet inför personer, i hvilkas sällskap han ej är van att vistas och med hvilka han genom sin okunnighet om våra bruk, ej har något samtalsämne att utbyta. — Det är möjligt; kanhända har du i det hela rätt, mitt barn; jag vill helst hafva rent spel och ämnar visst icke skiljas vid honom utan att söka förmå honom att språka litet. — Hvartill tjenar det att plåga honom, min far? vi kunna ej af honom fordra annat än att ledsaga oss hem; låt honom då handla efter sitt godtonande, blott ban uppfyller det löfte han gifvit oss. — Ja, men min fröken, invände Luciano; tillstå dock att vi skulle blifva illa deran i detta ögonblick, om han fann för godt att ej återkomma.