Dagens Nyheter – 30 maj 1865, sida 1

I MMMM hällande hvissling höra sig på temligen långt afstånd, Härvid stannade jägarens häst, som hittilla gått och betat, upplyftade hufvudet och spetsade öronen; derpå vände han sig åt det häll, hvarifrån hvisslingen kom, gjorde ett väldigt språng, och gnöggande af glädje försvann han i skogen. — Hvad sade jag er, min fröken, utropade förvaltaren; tror ni mig nu? — Nej, svarade hon med fasthet, jag tror er icke, denne man är icke någon förädare! Så starka än de misstankar må vara, som höja sig mot honom, skall ni snart få se att ni bedragit er. — Denna gång, min flicka, delar jag helt och hållet don Lucianos mening; det är tydligt att, utaf ett eller annat skäl, denne us. livg öfvergifvit oss, . Den unga flickan skakade med en nekande åtbörd på hufvudet, men svarade ingeuting. Godsegaren fortfor: — Hvad skola vi göra? sade han, vi måsto fatta ett beslut; vi kunna icke stanna på detta ställe och här afvakta natten. — Jag tror, sade förvaltaren, att vi ej kunna taga oss till något klokare än att ge nast ge oss utaf. Hvem vet, om icke dender uslingen skiljt sig ifrån oss blott för att skicka 0-3 på halsen en skock banditer, likadana som han sjelf? — Ja, men hvart taga vägen? Vi hitta ju icko alls, invände godsegaren, s Hästarne hafva en osviklig instinkt, sot