Dagens Nyheter – 30 maj 1865, sida 1

— Detta kunna vi ej antaga, don Luciano; hans häst betar med våra; dessutom, af hvad orsak skulle han begå detta ovärdiga föräderi? . — Denne man är, oaktadt sin ljusa by, snarare en Indian än en hvit och jag må hafva rätt eller orätt, så har jag ett ganska stort misstroende till Rödskinnen. — Dessutom, bifogade don Pedro, kan jag ej inse hvilket trängande behof har förmått honom att lemna oss så här ensamma och fördjupa sig i skogen. — Hvem vet, min far? invände fint den unga flickan; kanhända är det i akt och mening att göra oss en tjenst. — Hvad som i alla händelser, återtog förvaltaren, är klart och tydligt, är att, om han ej kommer tillbaka, vår belägenhet skall blifva ännu mer fruktansvärd än den, hvarur han i går bjelpte oss; ty då egde vi bössor och i dag äro Vi fullkomligt obeväpnade och försvarslösa, om vi blifva anfallua vare sig af menniskor eller vilda djur. — Ja, vid Gud, det är sannt! ntropade godsegaren bleknande, man har frånröfvat oss våra Vapen medan Vi sofvo; jag hade icke ännu tänkt derpå; hvad vill detta betyda? Skulle vi hafva råkat i någon snara, och skulle denne man verkligeu Vara en förädare? — Nej, min far, svarade lifligt den unga flickan; han är oskyldig, jag är öfveriygad derom ; svart skall ni erkänna orättvisun af edra misstankar. — Gifve Gud att så vore! mumlade don Pedro med en qväfd suck. I detta ögonblick lät en skarp och ut