Dagens Nyheter – 29 maj 1865, sida 2

I AE — ligen fatta skälet hvarföre, kände sig don Pedro djupt sårad; likasom hade någon sagt honom en förolämpning i stället för en artighet. — Det är ej tid att språka längre, sade Sten! jertat häftigt; solen står redan högt på himlen, och det är tid att bryta upp, såvida herrskapet önskar hinna igenom skogen, innan natten inbryter. — Ni har rätt i hvad ni säger, återtog Tigerkatten; och ehuru det är med verklig ledsnad jag ser herrskapet aflägsna sig så hastigt, anser jag det dock vara min skyldighet att långt ifrån att söka hålla dem qvar, i stället på allt sätt påskynda deras affärd. Don Pedro och hans följeslagare stego upp och gingo, jemte den unge jägaren och värden, ned på slätten. Medan detta korta samtal pågått, hade de indianska ryttare, som åtföljt Stenhjertat aflägsnat sig efter att ha qvarlemnat mexikanernes hästar på det ställe der de gjort halt. Godsegaren som nu var färdig att stiga till häst, stannade tveksam och vände hufvudet gång på gång åt det håll dit indianerna styrt kosan. — Hvad ser ni efter, min herre? frågade gubben orolig öfver detta oupphörliga tittande. — Jag ber så mycket om ursäkt, svarade don Pedro, men, såsom jag redan förut haft äran yttra, hyser jag en viss fruktan för att utan vägvisare ge mig utaf in i skogen, och jag ser icke till någon sådan, ehuru ni varit så god och lofvat mig en.