Dagens Nyheter – 29 maj 1865, sida 2

Under nära två timmar redo de oafbrutit framåt, utan att vexla ett enda ord. Jägaren tycktes icke ens erinra sig att han hade några i sällskap ; åtminstone brydde han sig icke mycket om dem. Han vände icke hufvudet en enda gång för att se efter om de kunde följa med elle: cj. Detta beteende förvånade icke godsegaren; han hade redan aftonen förut lärt känna den unge jägaren såsom cn mycket besynnerlig person. Han var dock inom sig stött öfver denna ytterliga köld och liknöjdhet hos en menniska, hvilkens välvilja han genom alla medel som stodo honom till buds sökt tillvinna sig. Också gjorde han intet försök att komma i samspråk wmed honom eller att förmå honom att visa sig litet mera sällskaplig. Straxt före middagen kommo de resande till en öppen plats i skogen, som var mycket rymlig och vidsträckt. Midt på denna reste sig en hög klippa af pyramidalisk form och vid denna framsprang en källa med kristallklart vatten. Denna plats, som beskuggades af jättelika träd, erbjöd de uttröttade regeniärerna ett ypperligt hviloställe. — Vi skola dröja här till dess den starkaste middagsvärmen gått öfver, sade vägvisären som nu tog till ordet för första gången sedan de lemnat Tigerkattens håla. — Det kan kanske vara så godt det, svarade godsegaren småskrattande; stället kunde verkligen icke vara bättre valdt. (Forts.)