fullkomligt likgiltiga ut och tycktes icke ens bemärka de resande. — Jag har föredragit, sade Tigerkatteo, att låta servera er här, der ni på samma gång är i tillfälle att njuta af en treflig utsigt. Don Pedro tackade honom och satte sig på flera gånger upprepad inbjudning ned vid måltiden jemte sin dotter och Luciano. Betjenterna åto afsides för sig sjelfva. Anrättniogaroe voro enkla och sådana som en jägare plär bestå sig på sina ströftåg i skogarne. — Åt nu och drick! sade Tigerkatten; ty ni har en termligen lång väg ati färdas. — Vill ni inte göra oss den äran att deltaga i den måltid hvarpå ni så artigt bjudit oss? frågade don Pedro, då han såg att gubben icke gjorde min af att sjelf slå sid ned och ita. — Ni får vara god och ursäkta, min herre, genmälde Tigerkatten höfligt mer Lestämdt; jag har redan för längesedan frukbosterat. Ah! sade godsegarev, missbolåten meå detta svar; det var ledsamt. Ni vill väl Gå åtminstone ur detta dryckesborn åricka vår i välgangsskål? — Jag är verkligen förtviflad öfver ott ännu en gåog nödgas motsätta mig edra önskningar, men det är alldeles omöjligt, svarade I han och bockade sig. I Dessa förnyade afslag spridde en viss köld mellan värden och hans gäster, oaktadt all den vävlighet och välvilja gubben eljest ådagalade; innevånarne i Spanska Amerika likna