Dagens Nyheter – 27 maj 1865, sida 2

— Vid den heliga jungfrun! genmälde Tigerkatten skämtsamt; du kan väl förstå att jag vill ha riktig heder af den enda goda gerning jag gjort här i verlden. — Således äro vi nu då ense, och ni ämnar inte återtaga det löfte ni gifvit mig? — Nej, det gör jag icke; var lugn derför — Nä, godnatt dä; och nu går jag för att göra allt i ordning till i morgon bittida. Godnatt, min gosse; men det är inte värdt du gör dig något besvär; allt det der skall jag sköta om. De båda männen skiljdes. Tigerkatten lyssnade uppmärksamt till ljudet af sonens steg, till dess det så småningom förlorade sig i fjerran. När allt äter var Iugnt och stilla, antog hans ansigte hastigt en bekymrad min, och flera gånger skakade han på hufvudet. — Kärleken gör honom klarsynt, murmlade han sakta; jag måste akta mig så att han icke får någon aning om mina planer; 1y då... då vore den omöjlirgjord för evigt, denna hämd, som jag nu i så många år förberedt, och det just i det ögonblick när jag redan när stan uppnått det efweriingtade målet. I stället för att gå ull hvila, tog gubben den halft förbrända facklan och lemnade sitt kyffe. De resande hade, oaktadt all den oro, som måste vara en följd af den öfvergifna belägenhet hvari de befunno sig midt i en röfvarkuia och omgifna endast af förhärdade bofvar, dock sofvit temligen lugnt under natten ; intet buller af hotande beskaffeuyhet hade afbrutit deras slummer. (Forts.)