Dagens Nyheter – 27 maj 1865, sida 1

I stället att råka i raseri vid denna hotelse, fick Tigerkatten belt hastigt sitt goda humör igen; hans ansigte klarnade och han började klappa sina stora breda händer. — Du ryter bra, unga lejon, utropade han och såg förnöjd ut; vid Gud, Stenhjerta, du gör heder åt ditt namn. Ju mera jag ser och hör dig, desto meru tycker jag om dig; jag är stolt öfver dig, ty du är mitt verk, och jag kan smickra mig med att ha frambragt ett riktigt vidunder till verlden. Fortsätt som du börjat, min son, och du skall komma att gå långt; det är jag som spår dig det. Den ton, hvarmed Tigerkatten uttalat dessa ord gaf tydligen tillkänna att de verkligen voro uttrycken för hans innersta tankar. Stenhjertat (ändtligen hafva vi då lärt känna den unge mannens namn) åhörde sin far med en viss köld och låtsadt förakt; när gubben slutat, återtog han: — Vill ni höra mig, eller vill ni icke? — Myckegerna, mitt kära barn; tala, säg mig hvad som ligger dig på hjertat. — Sök inte att lura mig, gamle djefvul; jag känner er och vet att det ej finnes en mera förhärdad bof än ni på hela jorden. — Du smickrar mig alltför mycket, gosse, svarade Tigerkatten. — Svara mig fritt och öppet på de frågor jag ställer till er! — Ja, ja; men börja då en gåvg! Hvad är det du fruktar? — Ingenting; men min tid är knapp, jag har icke tillfälle att höra på edra långa