Dagens Nyheter – 26 maj 1865, sida 2

han ändrade ställning; slutligen nådde ett sakta ljud hans öron; han reste hastigt upp hufvudet och vände sig mot ingången till rummet. — Stig på, sade han; jag väntar er med otålighet. — Det tviflar jag på, svarade en barsk stämma. Och den unge jägaren syntes i dörren, der han stannade med högburet hufvud och utmanande blick. Ett moln skuggade Tigerkattens pauna; men han återtog genast sin glada min. — Åhå! sade han med låtsad munterhet; du hade rätt, det var verkligen icke dig, din gynnare, jag nu väntade; men lika gedt, var välkommen! Den unge mannen förblef orörlig. — Är det väl er hjertans tanka, ni nu uttalar, frågade han med ett försmädligt leende. — Hvarför skulle det inte vara min tanke? Är jag då den som brukar förställa mig? — Åhja, ibland när det kan vara nyttigt på något sätt. -— Jag vill icke säga nej dertill; men nu är det åtminstone inte händelsen. Derföre stig på och sätt dig så skola vi språka! — Ja, genmälde den unge mannen och tog några steg framåt, det vill jag så mycket heldre som jag har en förklaring att affordra er. Tigerkatten sammandrog ögonbrynen och återtog med illa återhållen vrede: — Är det till mig du för ett sådant språk? Du har då glömt hvem jag är? (Forts.)