Dagens Nyheter – 26 maj 1865, sida 2

ska, den han kunde misstänka för ett så ohyggligt dåd. Ända sedan morgonen hade resenärerna fortsatt sin promenad; solen hade nu gått ned och dagen förbytts i natt; men de gingo ännu oafbrutet och utan att bibehålla någon bestämd kosa, mera för att genom kroppsliga mödor döfva själens oro än i hopp att finna någon utgång ur den skog som tjenade dem till fängelse. Donna Hermosa beklagade sig icke; kall och beslutsam vandrade hon framåt med raska steg. Med ord och åtbörder uppmuntrade hon sina följeslagare och bannade dem ibland och gäckades med dem för deras brist på ihärdighet. Helt plötsligt uppgaf hon ett skri af smärta; en orm hade stungit henne. Denna nya olycka, i stället att helt och hållet nedslå modet hos de uttröttade vandrarne, åstadkom tvärtom en viss feberaktig öfverretning hos dem. De glömde hela verlden och tänkte endast på att kunna rädda henne, som de kallade sin skyddande engel. Men det ges en gräns för de menskliga krafterna, öfver hvilken de icke kunna gå; de resande voro redan nära att duka under för alla dessa oerhörda ansträngningar och den mördande oro, som hela dagen plågat dem, öfvertygade dessutom som de voro om omöjligheten af någon räddning. Det var då Gud skickade i deras väg den okände jägaren, som vi redan presenterat för våra läsare.