Dagens Nyheter – 26 maj 1865, sida 1

de osynliga banditerna, var icke alls lika den plats de utvalt till sitt nattläger. De befunro sig djupt inue i en tät skog, hvars jättelika. träd: med sina höga lummiga grenar utestängde hvarje skymt af himlen. Hästarne och alla regseffekter voro försvunna. i Öfvergiföd, utan meat och hästar, midt-i vilda skogen; var deras ställning förfärlig, hvarje utväg till räddning var dem betagen ; de trodde sig dömda till de-rysligaste atalla lidanden och det fruktansvärdaste af alla dödssätt. Don Pedros förtviflan låter icke beskrifra sig; han insåg, ohuru alltför sent, att han bus rit sig oklokt åt. — Hans ögon badade i tår rar, när han med ett uttryck af outsäglig ömhet och medlidande såg på sin stackars dotter; och i sitt inre anklagade han sig sjelf såsom enda orsaken till den olycka som drabbat den ala. Donna Hermosa var den enda, som under dessa kritiska förhållanden, någorlunda bibehöll sitt lugo. Med milaa och tröstande. ord sökte hon iuge sin far mod och kopp, och hön var den första som erinrade om, att man barde lemna den: plats der man befann sig, för att om möjligt få reda på sin förra hvilostad. Den beslutsamhet som lågade i den unga flickans öga, återupplifvade modet hos henues reskamrater; och om de också icke äterfugo hoppet, så kände de sig åtminstone eggade utt våga allt, och att icköge lifvet förloradt, förrän de försökt alla medel till räddning. Några sista uppmuntrande ord af den hurtiga tickan skingrade hvarje tvekan.