Dagens Nyheter – 24 maj 1865, sida 1

ESA ANNE ASIEN ARA oRRRRAreTa IR IT rerna RR Sara skinnens fasaväckande härskri ljuda i sina öron samt att åse de förfärligaste blodsscener, hade hon tidigt lärt sig att se faran i synen, om också icke med kallblodighet, åtminstone med ett mod och en själsnärvaro, som man visst icke skulle ha väntat finna hos en sådan liten bräcklig varelse. Dessutom utöfvade hon ett alldeles märkvärdigt inflytande på alla dem gom komme i beröring med henne; man kunde icke känna henne, utan att älska henne och erfara ett begär att få våga lifvet för henne. Vid flera tillfällen, då Rödskinnen gjort anfall mot lag Norias, hade sårade indianer fallit i mexikanarnes händer. Långt ifrån att tillåta att man misshandlade dessa, hade Hermosa lagat att de blifvit skötta med omsorg; och en gång friska igen, hade hon utverkat frihet åt dem. En följd af detta behandlingssätt blef att Rödskinnen småningom upphörde med sina anfall mot don Pedros boning och att den unga flickan, åtföljd blott af en enda person, med hvilken vi snart skola göra våra läsare bekanta, kunde utan våda företaga långväga utflykter till häst i öknen, utan att indianerna som sågo henne passera, sökte göra henne något ondt eller lägga något hinder i vägen för henne, Tvärtom beflitade sig de, som åtnjutit hennes skydd och fattat en näranog till afguderi gränsande vördnad för henne, att — dock utan att låta henne ana deras närvaro — undanrödja alla hinder och faror som kunnat uppstå på hennes Väg. Rödskinnen hade, med denna medfödda poesi som utmärker dem, gifvit henne namnet: