Dagens Nyheter – 24 maj 1865, sida 1

hvita fjäriln,) så lätt och luttig tycktes hon dem vara, när hon lik en skränd hind hoppade öfver prairiernas högvexta gräs, som tyngden af Hennes kropp knappt förmådde böja. : Det mål dit hon på sma utfärder oftast styrde kosan var en liten byggnad, belägen på något atstånd från lag Norias. Denna byggnad som hade en förtjusande belägenhet och var omgifven af väl skötta sädesfält, var bebodd af en qvinna vid ungefär femtio års ålder och hennes son, en reslig och vacker ung man på omkring tjugufem år, han hette Estevan Diaz, var varmhjertad och stolt. Manuela, så var den gamla qvinnans namn, och Estevan hyste för den uvga flickan en oinskränkt tillgifvenhet. Manuela hade varit Hermosas amma och betraktade henne derföre nästan som sitt eget barn. Denna qvinna tillhörde det slags tjenstfolk, som olyckligtvis icke mera fiuncs till i Europa, hvilket för att så säga utgör en del af familjen och af sitt husbondfolk betraktas mera såsom vänner än såsom tjenare. Det var i sällskap med Estevan som Hermosa gjorde de långa utflykter vi förut omtalat. Denna ständiga sammanyaro på tu man hand med en ung man skulle i vårt land och i alla andra samhällen, der vettet är allt och sederna intet, hafva ansetts i högsta grad komprometterande; men innevånarne på don Pedros gods sågo saken ur en helt annan syn) Det indianska ordet härpå är: Istacpapalot2ön, af istac brit och papalott fjäril.